RESURSFRÅGAN
Än så länge
finns resurser att mätta alla
människor (att så inte sker handlar om politik dessvärre) men
då vi närmar oss 10 miljarder kommer livsmedelsproduktionen att
behöva vara fördubblad.
Vi kommer att behöva ändra inriktning på markanvändningen så att
vi odlar spannmål till människoföda istället för till djurfoder.
Dessutom måste djurproduktionen minska eftersom den både är plats-
och energikrävande samt mark- och miljöförstörande. Djurproduktionen
är dessutom starkt bidragande till att förvärra växthuseffekten,
vars verkningar många anser redan visat sig genom ökade naturkatastrofer.
Idag används
38% av den totala spannmålsproduktionen i världen till djurfoder.
Att producera ett kilo vete kräver 1200
(tolv hundra) liter vatten medan det krävs 16000 (sexton tusen)
liter vatten till att framställa ett kilo kött. Inte heller
detta är rimligt med tanke på den stora vattenbristen i världen.
Den rikaste
femtedelen (20%) av jordens befolkning konsumerar 45% av allt
kött, och i västvärlden har konsumtionen under 1900-talet ökat
med 10-20 kilo per person och år. Det är inte enbart osunt för
enskilda individer utan även för miljön och rättvisan i världen.
I västvärlden är fetma ett lika stort problem som svälten är i
många fattiga länder.
Miljön kommer
att drabbas av irreparabla skador om inte produktionen ändrar
riktning. I Afrika beror 49% av markförstöringen på att boskapen
betar sönder jorden, och av de tio miljoner hektar regnskog som
avverkas i Amazonas har 40 procent skövlats för storskalig boskapsuppfödning.
Djurlivet
i världens hav och andra vattendrag är gastkramande nära katastrof
efter flera decenniers rovdrift. Så mycket som 80% av all fisk
som dras upp används till djurfoder (30% anses som skräp och slängs
sargat tillbaka i havet), och de subeventioner som gynnat storskalighet
har orsakat att småfiskare slagits ut i konkurrensen. Hänsynslösheten
mot naturen har också inneburit att så kallade spöknät - nät,
burar och fällor som slitit sig från sina bojar och förtöjningar
- ligger på havsbottnen jorden runt och alldeles på egen
hand fångar fisk, kräftdjur, sälar och allt liv som råkar passera,
utan att någon tar hand om fångsten. Ett lidande som kan bli både
veckor och månader långt. (Uppgifter från
en mycket vacker TV-film "Fiskar gråter inte" om livet
på Västkustens havsbotten som visades 010204, kl 20 i TV2. Jag
hoppas att alla de som trodde att fiskar inte förmår känna såg
filmen)
Tillsammans med
galna kosjukan och salmonella och en del annat finns ytterligare
en risk med dagens djurhållning som kanske är ännu farligare än
ovan nämnda, och det är den långvariga förebyggande användningen
antibiotika i djurfodret. Man menar att effekten av antibiotikan
(penicillin) lagras i djurets kött och muskler och överförs till
människor som äter det, vilket i sin tur betyder att många sjukdomar
utvecklar en resistens mot antibiotika som medicin. Vad man är
mest orolig för är att TBC - som länge varit utrotad i våra delar
av världen, men som nu återigen är på stark frammarch över världen
- inte längre ska kunna behandlas med antibiotika. Detta skulle
kunna bli en stor katastrof som även kan drabba oss i västvärlden
mycket hårt.